På dagordningarna ryms flera frågor om anpassning, många med den så kallade Anpassningsfonden som gemensam nämnare. Sedan 2007 har Anpassningsfonden distribuerat över 4 miljarder kronor till stöd för klimatanpassning.
Fonden har hyllats för en enkel ansökningsprocess som möjliggjort att länder med låg institutionell kapacitet kunnat få tillgång till stöd. Men Fonden har också problem. Dess främsta intäkt har varit en skatt på utsläppskrediter under Kyotoprotokollet vilket, i och med Parisavtalet, tappat i betydelse. Då protokollets kreditmarknad kollapsat har finansieringen av Anpassningsfonden på senare år blivit beroende av frivilliga donationer.
Madrid-mötet kommer därför att diskutera:
1. Källor till Anpassningsfondens finansiering. Att fonden ska tjäna Parisavtalet och finansieras genom en skatt på intäkter från Parisavtalets nya mekanism för handel med utsläppskrediter är redan klargjort. Den stora frågan är om skatten också ska gälla för transaktioner då länder säljer överskott av utsläppsminskningar till länder som har svårt att uppfylla sina löften. Många fattiga och särskilt sårbara länder vill att skatten ska gälla för både kreditmekanismen och för handel med utsläppsminskningar. Många rika länder vill begränsa skatten till att, liksom under Kyotoprotokollet, endast omfatta kreditmekanismen.
2. Storleken på Anpassningsfondens finansiering. Utöver frågan om vilka transaktioner som beskattas diskuteras också skattens storleken: 2%, 5% eller en ännu ospecificerad procentsats på första transaktionen som ökar för varje ny transaktion som ett land genomför. De mest sårbara länderna är för en högre skatt, för att öka anpassningsfinansieringen, medan rikare länder varnar för att en hög skatt kan begränsa transaktionsvolymerna och därmed underminera finansieringen av Anpassningsfonden.
3. Styrningen av Anpassningsfonden. En del länder vill utöka antalet och den geografiska fördelningen av ledamöter i fondens styrelse. De menar att när fonden går från att tjäna det snävare Kyotoprotokollet till Parisavtalet kommer fler länder att bli berörda av hur fonden arbetar, vilket kräver bredare representation i styrelsen. Exempelvis Kanada, som saknat åtaganden under Kyotoprotokollet, driver denna linje. Andra menar att en utökad styrelse riskerar att underminera fondens effektivitet.
Förhoppningarna om att nå framgång i dessa frågor är stora. Men som vanligt krävs en balanserad paketlösning i betydligt bredare och mer komplexa frågor. Först 13 december, då mötet avslutas, vet vi om förhoppningarna om en kompromiss införlivas eller om konflikterna kräver mer tid för att redas ut.
Mathias Fridahl, biträdande universitetslektor, Linköpings universitet