Kommunernas fysiska planering spelar en viktig roll i arbetet med att skapa ett robust samhälle som klarar av att hantera ändrade klimatförhållanden. Enligt plan- och bygglagen har varje kommun en lagstadgad skyldighet att ta hänsyn till klimatförändringarna vid planering av ny bebyggelse. Kommunen ska även ge sin syn på klimatrelaterade risker för skador på den bebyggda miljön i kommunens översiktsplan. Riskerna som nämns är översvämning, ras, skred och erosion. Kommunens syn på hur sådana risker kan minska eller upphöra ska framgå.
Den fysiska planeringen ger möjlighet att ställa krav på klimatanpassning i planeringsprocessen och under byggnationen. För att få till stånd de åtgärder som behövs för att minimera klimatförändringarnas negativa effekter på samhället är det nödvändigt att alla delar i plan- och byggprocessen samverkar.
Klimatanpassning i översiktsplan
Översiktsplanen är kommunens viktigaste instrument för att ge vägledning om hur mark- och vattenområden bör användas i framtiden. Lika viktig är den vid klimatanpassning av befintlig och kommande bebyggelse.
Klimatanpassning i en översiktsplan kan exempelvis handla om att hantera frågor som rör lokalisering och utformning av verksamheter och bebyggelse nära en kust där havsnivån stiger. Tillräckliga avstånd till vattnet utifrån relevanta klimatscenarier och klimateffekter kan då vara en åtgärd. Det kan göras genom tydliga ställningstaganden och prioriteringar i översiktsplanen, som i sin tur ger riktlinjer för hur frågan exempelvis kan hanteras i detaljplaneläggning och vid bygglov.
Exempel på klimatanpassning i översiktsplanen kan vara att riskområden på grund av stigande hav identifieras och behov av åtgärder så som strandfodring och skyddsvallar preciseras. Ett annat exempel kan vara att grönstruktur, det vill säga naturmark, parker, villaträdgårdar och omgivande landskap, särskilt lyfts fram som en resurs för klimatanpassning. Ett tredje kan vara att områden viktiga för dricksvattentillgång så som vattentäkter, vattendrag och rullstensåsar kan identifieras och undantas från bebyggelse och infrastruktur. Vidare kan riskområden för ras, skred och erosion pekas ut där kommunen bör vara särskilt aktsam eller där fördjupade utredningar behövs.
Klimatanpassning i detaljplan
I detaljplanen har kommunen möjlighet att med hjälp av planbestämmelser (planbestämmelser reglerar användningen av mark och vatten inom ett område) reglera kommande bebyggelse och markanvändning för att möta det förändrade klimatet.
En planbestämmelse kan exempelvis reglera att bebyggelse inte får byggas under en viss nivå över havet på grund av risk för översvämning. I områden som har problem med hög grundvattennivå kan kommunen införa en planbestämmelse om förbud att bygga källare. En annan planbestämmelse en kommun kan införa i detaljplan är markens anordnande, som att hårdgjord yta endast får täcka en viss procent av den totala fastighetsytan. Detta för att öka markens infiltrationsförmåga vid kraftigt regn. Genom denna typ av regleringar kan kommunen säkra platsens lämplighet för bebyggelse.
Samordning krävs för gränsöverskridande klimatrisker
Klimatrelaterade riskområden, som översvämning, erosion, dricksvattenförsörjning eller påverkan av höjda havsnivåer, är ofta kommunöverskridande. Klimatanpassning kan därför behöva samordnas över kommungränserna, regionalt och nationellt. Ett antal statliga myndigheter är ansvariga för att kontinuerligt ta fram och uppdatera planeringsunderlag och kunskap om klimatförändringarnas effekter. Länsstyrelserna har i uppdrag att samordna det regionala klimatanpassningsarbetet och Boverket har i uppdrag att på nationell nivå samordna klimatanpassning för den byggda miljön.